Om boken: år / Löven prasslade tyst på trädens vitt spridda grenar. Sällsynta solljusstrålar filtrerade genom dem, och stänket från en flod kunde höras i fjärran. Naturen visade sig inte på något sätt längre: det fanns inga irriterande fåglar, det fanns inget ylande och morrande av vilda djur; det fanns inget annat än ett förbannat prasslande, outhärdlig kvavhet och irriterande stänk. Vid något tillfälle verkade det som att skogen var död, till och med namnet på detta territorium - den stora kyrkogården - indikerade detta. Men detta var i grunden fel. Skogen levde – levde sitt eget, speciella, perversa liv.